Om boken: 2014 / Även om vi inte kan acceptera den objektiva verklighetens fiktiva natur, åtminstone vi kan förstå att vår upplevelse i slutändan måste vara en produkt av vår perceptionsapparat. Och om vi förstår detta kan vi också inse att elementen i tredimensionalitet också måste vara en produkt av denna apparat. Det vill säga förmågan att återskapa fenomen i termer av längd, bredd och höjd måste vara en funktionell aspekt av själva vår apparat - för det finns inget tänkbart sätt på vilket rymden "någonstans där ute" på något sätt framstår som "någonstans här" bara för att vara fylld med föremålen för vår uppfattning. Men eftersom själva apparatens existens beror på att rymden är en självständig sak, och inte bara ett derivat av sig själv, kollapsar hela idén under sin egen tyngd när vi inser ovanstående. Med andra ord, när vi verkligen tänker igenom det, inser vi att antagandet om existensen av en objektiv verklighet innebär det absurda att perceptionsapparaten existerar inom en produkt av dess egen produktion. "Men", invänder du kanske, "tänk om det finns ett annat utrymme som också existerar?" Vad händer om det finns något "liknande" till utrymmet för vår uppfattning? Svaret är enkelt. Det kan inte finnas något annat "utrymme" eftersom "rymden" helt enkelt är hur saker ses i termer av längd, bredd och höjd - och att fråga om detta kan existera oberoende av vår perceptionsapparat är lika meningslöst som att fråga om det borde finnas något " liknande” till denna. Den som säger att "rymden" kan existera har helt enkelt missförstått vad det är: Det är inte något självständigt, utan helt enkelt sättet på vilket det hela blir uppenbart.